Det är så mycket som har hänt....

 

Men när jag började på Cafeet jobbade en man där som var typ som en arbetsledare, Mats. Han var oftast på dåligt humör och nästan alla var rädda för honom. Frågade man honom något så fick man nedvärderande ord som svar, som typ "Fattar du inte det!?" Eller "Hur jävla dum får man vara?!" osv.

Det var mer än en gång som han fick någon att gråta på grund av allt han vräkte ur sig.

Han skällde ut kunder gång på gång. En gång frågade en kund om det var svamp i maten, då fick Mats värsta utbrottet och skrek "Vet du inte vad ugnsstekt falukorv är för nåt? Det är väl för fan ingen jävla svamp i det? Fattar du ingenting?".

Man fick skämmas många gånger för hur han betedde sig.

 

Bland arbetskamraterna var det också dålig stämning. Redan första dagen när jag började på arbetsplatsen så snackade de skit om Julia, alla varnade mig för henne och sa att hon snackar skit om alla osv. för att sedan vara jätte-trevlig mot henne när hon var på plats. Folk stack från arbetsplatsen hur som helst och när som helst för att de blev förbannade och fick inte ens en varning för det (verkade det som iaf).

 

Sen slutade Mats på cafeet och jag och Ronja kom varandra nära (trodde jag). Jag följde med henne ut när hon rökte och vi pratade om allt möjligt o hade kul.

Så kom julen och vi var lite lediga. Och när vi kom tillbaks efter julledigheten verkade hon plötsligt sur på mig och hade börjat hänga med Erika. Båda två betedde sig jättekonstigt, som att jag hade gjort dem något. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort?

Jonne var ledig lite längre och när han kom tillbaks var han också förändrad. Han började klaga på allt jag gjorde, pekade och la sig i saker som jag höll på med och gav mig skulden för saker som jag inte ens hade gjort. Ronja och Erika hakade på såklart och helt plötsligt slutade de hälsa när jag kom dit.

 

Så fort de hittade minsta lilla att gnälla om så högg de som ormar...

De stod och blängde på mig (nästan varje gång jag tittade dit så såg jag att nån av dem stod och stirrade hatiskt men vände bort blicken när de såg att jag såg), de gjorde sig löjliga på min bekostnad, upptäckte några gånger att de gjorde grimaser (!!) bakom min rygg, skällde ut mig för de mest löjliga grejerna, gav mig skulden för allt som hade gjorts fel, gav mig sarkastiska applåder om jag hade missat att göra något eller gjort något fel, snackade skit om mig, ignorerade mig när jag pratade...
Svarade irriterat de gånger jag frågade något.
När jag sa ifrån för orättvis behandling så skrattade de mig rakt upp i ansiktet.
De fick mig att känna mig i vägen var jag än stod.
Gick iväg om jag kom och satte mig vid dem.
De satt/stod oftast med ryggen vänd mot mig när de pratade med varann. Ställde sig precis framför mig vissa gånger som för att verkligen markera att jag inte var med i deras "gemenskap".

De höll på att driva mig till vansinne och de älskade det!

 

Vi hade en praktikant hos oss ett litet tag, Lisa hette hon. En dag stod vi o pratade om lite allt möjligt, lärde känna varann typ, men så kom Erika och Ronja in efter en rökpaus. Lisa stod och berättade något, men när hon såg dem så stelnade hon till, blev knäpptyst och gick därifrån. Det kändes lite halvmysko... och där stod jag som ett frågetecken.

 

---

När jag kom till jobbet en dag så mötte jag mamma utanför, hon frågade hur det var med mig egentligen och tyckte jag såg jättedeppig ut. Då bröt jag ihop och berättade hur de håller på på jobbet. Några minuter senare kom Erica, hennes dotter och Ronja ut och skulle röka, de stod och kollade åt mitt håll flera gånger och viskade o fnissade (dom såg väl att jag grinade och tyckte det var skitkul).

 

Jag bävade inför de lördagar jag var tvungen att jobba själv med Erika eftersom hon alltid var sur. Jag bad chefen att flytta på mina lördagar så jag slapp jobba med henne, men det hände aldrig något :(

Det ironiska i allt detta är att Ronja skrev en lapp som hon satte upp på anslagstavlan i början av januari där hon påpekade att vi ska behandla varann med respekt och att vi ska tänka på hur vi bemöter varandra på arbetsplatsen. Sen beter hon sig så här bara några dagar senare! Här är lappen hon skrev...

 

Julia var den enda som faktiskt var trevlig mot mig fortfarande, så efter ett tag började jag umgås mer och mer med henne. Vi tog lunch tillsammans och jag fattade faktiskt inte varför hon var så ogillad av alla de andra. Hon var ju hur snäll och trevlig som helst! Vi har fortfarande kontakt och det är jag glad över :)

En dag satt de andra i fönstret och pratade, jag höll mig lite på sidan om och lyssnade mest. Jag kände mig inte direkt välkommen i gruppen så jag tyckte det var lika bra. Då såg Annelie att jag stod alldeles ensam och bad mig komma och sätta mig vid dem. Så hon makade sig åt sidan för att göra plats åt mig och råkade häva omkull en full kaffekopp som stod där så Imad fick kaffe över hela byxbenet. Då blängde de andra surt på mig och gick därifrån, det verkade precis som om de tyckte att det var mitt fel, och kanske var det det? Hade jag inte nickat när Annelie frågade om jag ville sitta vid dem så hade ju det där aldrig hänt...

 

---

En dag när jag kom till jobbet var de fyra personer som stod och gjorde mat. Jag ville helst inte umgås med någon av dem så jag gick in på kontoret och satte mig en stund. Det var rätt lugnt och fanns inget att göra så...

Senare på eftermiddan när Julia hade kommit, kom Ronja och sa nåt om att skinkmackorna var slut så jag var tvungen att göra såna. Men Julia sa att hon tänkte göra sallad och att jag skulle hjälpa henne skära tomat under tiden, så att nån annan fick göra skinkmackorna nu. Då blev Ronja skogstokig och började skrika och gapa. Hon tyckte att vi var två idioter som var tvungna att arbeta bredvid varandra(?), att det var löjligt att jag var tvungen att skära tomater precis just nu, att jag hade kunnat gjort det imorse istället för att sitta inne på kontoret. Då blev jag förbannad och sa åt henne att istället för att stå fyra personer och göra mat så kunde nån av dem ha skurit tomat eller bett mig göra det, för de visste antagligen att tomaterna var slut och det gjorde inte jag när jag kom dit.

Strax därpå försvann Ronja så jag trodde hon gick in på kontoret och satte sig, jag höll inte direkt koll på var hon tog vägen för jag var så förbannad att jag mådde illa! Då hade hon tydligen gått ut och grinat och ringt till chefen. Sen blev det möte mellan mig, Erika, Ronja och chefen. Men det ledde ingenstans tycker jag. Erika var bara sur på mig för att jag inte hade sett att Ronja hade grinat, varför skulle jag bry mig om det när hon precis hade stått och vrålat åt mig? Sen hade jag tydligen förändrats sedan jag började umgås med Julia, de tyckte att jag hälsade surt när jag kom på mornarna. Men de hälsar ju inte alls så de ska ju inte säga något!

Några dagar senare slutade Julia (hon fick sparken för att de andra hade hotat chefen med "oss eller henne"). Efter några veckor fick jag tid hos psykolog och han skickade mig till en läkare som sjukskrev mig. Så nu är jag sjukskriven för depression på grund av allt som har hänt på jobbet.